Saloth Sar, efter 1975 mer känd som Pol Pot. Född 19 maj, 1928 i Prek Sbov, i provinsen Kompong Thom, död 15 april, 1998 i Ânlóng Vêng, provinsen Oddar Meancheay, Kambodja. Pol Pot var en kambodjansk kommunistisk politiker, ledare för Kambodjas kommunistparti 1963-1979 och Kambodjas regeringschef 1976–1979.  En tid under vilken han iscensatte ett av historiens mest omfattande massmord.

Det finns folk som kallar det folkmord, men detta har INTE godkänns ifrån FN som ett folkmord. Detta enligt deras stadgar, som visar vad som är folkmord och inte. Detta trots att 1,7 miljoner människor tros ha dött där mellan 1975 och 1979.

Efter en motig skolgång mottog den i en medelklassfamilj födde Saloth Sar 1949 ett stipendium för att studera radioteknik i Paris. Han blev under tiden i Frankrike kommunist och anti-kolonialist och anslöt sig efter hemkomsten 1953 först till det av vietnameser dominerade Viet Minh och senare till Kambodjas kommunistiska parti, mer kända som Röda khmererna.

Sedan fransmännen lämnat Indokina 1953 valdes den dittillsvarande kungen, Norodom Sihanouk, till premiärminister i ett Kambodja med lite utrymme för Saloth Sars radikala idéer. Men när den populäre Sihanouk, efter den USA-orienterade general Lon Nols kupp i mars 1970, från sin exil i Kina gav honom sitt stöd förändrades maktsituationen snabbt, och med stöd från såväl Kina som Nordvietnam behärskade snart Röda Khmererna hela den kambodjanska landsbygden för att den 17 april 1975 också inta huvudstaden Phnom Penh.

Relationen mellan Nordvietnam och det Röda Khmererna bröts dock redan 1973. Det bör här poängteras att Vietnam och Kambodja länge sett sig som ärkefiender och Pol Pots samarbete med Nordvietnam senare tonades ner i betydelse. Det som idag är södra Vietnam är från början kambodjanskt territorium och det finns stora mottsättningar mellan det båda länderna, detta trots att det båda regimerna utgav sig för att vara kommunister.

Saloth Sar, som nu antagit sitt nom de guerre, Pol Pot, kom snabbt att bli den nya staten Demokratiska Kampucheas de facto-ledare, och han ledde landet som statsöverhuvud från 1976. Pol Pots egna, extrema version av maoism, syftade till att på mycket kort tid införa en agrar utopisk kommunism, utan städer, klasser, kontakt med omvärlden, pengar eller avancerad teknik. Pengar avskaffades, skolor och sjukhus stängdes, etniska minoriteter förbjöds tala sina egna språk och i princip alla stadsbor tvångsförflyttades till landsbygden där de som tredje klassens medborgare kom att bli bland de första att falla offer för det omfattande folkmord Pol Pot initierade.

Till kategorin icke-önskvärda hörde folkgrupper som inte passade in i visionen om en ren khmer-stat (vietnameser, cham och laotier), utbildade och troende (buddhister, muslimer och kristna). Pol Pot krävde fullständig lojalitet mot sig och sin rörelse, Angkar, “Organisationen”, nu omdöpt till Demokratiska Kampucheas Parti. Traditionella hierarkiska titlar och tilltalsord förbjöds, och trots att Pol Pot omnämndes som “broder nummer ett” förekom ingen personkult av det slag som odlats av Stalin och Mao Zedong, möjligen kom distinktionen mellan Angkar och Pol Pots egen person dock att suddas ut till den grad att Pol Pot blev Angkar, och tvärtom.

Bedömningar av hur många som mördades – ihjälhuggna med slipade bambupinnar eller ihjälsvultna – under åren 1975-79 rör sig vanligen mellan ca 1-2 miljoner, av en total befolkning på bara drygt 7 miljoner. Minnesmärken över de mördade finns idag i Phnom Penh (S-21 Toul Sleng) och i Choeung Ek, en av de mest kända platserna på “Dödens fält“.

En vietnamesisk militär intervention 1978-79 (som följdes av det Sino-vietnamesiska kriget) ersatte Pol Pots styre med en mot Vietnam (och indirekt mot Sovjetunionen) lojal kommunistregim (huvudsakligen bestående av avhoppade Röda khmerer) som ledde den nydöpta Folkrepubliken Kampuchea fram till 1989.

Pol Pot och de Röda khmererna, sågs av Kina och flera västländer som en motvikt till Vietnams, och i förlängningen Sovjetunionens, inflytande i det forna Indokina och fick fortsatt stöd utifrån även efter 1979. De kunde därför inte utan viss framgång fortsätta sin gerillakamp. Pol Pot, som då officiellt inte längre ledde Röda Khmererna och lika officiellt upplöst Demokratiska Kampucheas Parti, gick inte med på de villkor som förhandlats fram efter Vietnams tillbakadragande 1989, och höll stånd mot regeringstrupperna fram till 1996, då uppskattningsvis hälften (4.000), både fotfolk och ledare, deserterade eller gick över till regeringssidan.

Sedan Pol Pot sommaren 1997 låtit avrätta sin närmaste man, Son Sen, och dennes familj, greps och dömdes han av Ta Mok, en annan av Röda khmerernas ledare (”broder nummer fyra”), till livstids husarrest, men dog, som det sades av hjärtattack, den 15 april 1998. Ett drygt år senare fanns i princip inget kvar av Pol Pots Angkar, men de minor hans organisation placerat ut fortsätter att skörda liv i Kambodja än idag.

Omar Hassan Ahmad al-Bashir född 1 januari 1944 (officiellt datum, verkligt datum okänt)  i Hosh Bonnaga i nordöstra Sudan. Omar Hassan Ahmad al-Bashir är Sudans president sedan 30 oktober 1993. Han är ledare för Nationella kongresspartiet. Al-Bashir studerade på militärakademin i Kairo där han utbildades till fallskärmsjägare, och deltog i kriget mellan Egypten och Israel 1973.

Al-Bashir kom till makten 1989 då han som överste i Sudans armé ledde en grupp officerare i en oblodig militärkupp som störtade premiärminister Sadiq al-Mahdis regering. Han var president för Revolutionära kommandorådet för nationens räddning mellan 30 juni 1989 och 16 oktober 1993.

I oktober 2004 förhandlade al-Bashirs regering fram ett slut på det andra sudanesiska inbördeskriget, ett av de längsta och dödligaste krigen under 1900-talet, genom att ge begränsad autonomi till Södra Sudan. Sedan då har dock hans regering kritiserats för dess roll i Darfurkonflikten, där folkmord mot den icke-arabiska befolkningen har lett till dödstal på mellan 200 000 och 400 000. Hans styre har lett till våldsamma strider mellan Janjaweedmilisen och rebellgrupper som Sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLA), Sudans befrielserörelse (SLA) och Justice and Equality Movement (JEM) i form av gerillakrig i Darfurregionen. Inbördeskriget har lett till att över 2,5 miljoner drivits på flykt, och de diplomatiska relationerna mellan Sudan och Tchad befinner sig i kris.

I juli 2008 anklagade Internationella brottmålsdomstolens åklagare, Luis Moreno-Ocampo, al-Bashir för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Darfur. Domstolen begärde den 4 mars 2009 al-Bashir häktad för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, men bedömde att det inte fanns tillräcklig bevisning för att åtala honom för folkmord. Arresteringsordern ska överlämnas till Sudans regering, som troligen inte kommer att verkställa den. Al-Bashir är den första sittande statschefen som någonsin blivit åtalad av Internationella brottmålsdomstolen.

Al-Bashir är kandidat i det kommande presidentvalet i Sudan 2009, det första demokratiska valet med deltagande från flera politiska partier på nio år. Hans politiska rival är vicepresident Salva Kiir Mayardit, ledaren för SPLA.

Saddam Hussein Abed al-Majid al-Tikriti född 28 april, 1937 i byn Awja nära Tikrit, Irak. Död den 30 december, 2006 i Bagdad (avrättad). Han var Iraks ledare 1979-2003 president och sitt lands diktator. Han var även vicepresident 1969-1979, under sin kusin Ahmed Hassan al-Bakrsregering samt premiärminister 1979-1991 och från 1994. Han störtades 2003 genom en amerikansk invasion (Irakkriget) och fängslades. 2006 dömdes han till döden för brott mot mänskligheten och avrättades genom hängning. Under tiden som vicepresident visade Saddam stora maktambitioner och administrerades av den åldrade al-Bakr med en stor del av besluten, bland annat ett konstitutionstillägg 1974 som gav kurderna regionalt självstyre med ett eget parlament. 1979 hade hans maktställning växt till att bli landets starke man och egentlige ledare, med al-Bakr som ett verktyg i sina händer. Då denne samtidigt inledde förhandlingar med Syrien om en union mellan de två länderna som skulle beröva Saddam hans ställning till förmån för Syriens president Hafez al-Assad beslut han att tiden var mogen att agera. Med hjälp av sitt inflytande hade Saddam placerat ut trogna män inom militären och partiet och genomförde i juli 1979 det som i omvärlden skulle benämnas som en statskupp. al-Bakr uppmanades att avgå, och medla inför revolutionsrådet och Baathpartiet om att utse Saddam till sin efterträdare. Så skedde också, och under hotbilden att Saddams ställning redan var så stark att han skulle erhålla den två tredjedelars majoritet som krävdes för ordförandeskap kunde han få sin vilja igenom. Under sitt anförande som revolutionsrådets nye ordförande lät han räkna upp en lista över sextiotal partimän som omedelbart eskorterades ut av säkerhetspolisen, ledd av personer trogna Saddam själv. 21 av de uttagna avrättades, men den majoritet neutrala partimän som återstod gratulerades av Saddam för deras lojalitet. Han var nu partiets och landets obestridde ledare och i realiteten envåldshärskare.

Saddam Hussein genomförde många åtgärder för att modernisera ekonomin och industrin. Även landsbygden fick del genom jordreformer och införandet av moderna hjälpmedel och maskiner. Utbildning och infrastruktur var högt prioriterade. Under Saddam Husseins styre blev Irak en av de mest sekulariserade staterna i Mellanöstern och tack vare stora petroleuminkomster utvecklades landet till en regional stormakt. 1972 slöt Irak ett alliansfördrag med Sovjetunionen som sedan, tillsammans med de andra länderna i Warszawapakten, blev den största vapenleverantören. Teknologin till Saddam Husseins massförstörelsevapen kom dock från USA,  Tyskland, en del andra västeuropeiska länder, Kina och några andra stater.

Saddam var inspirerad av ledare som Saladin, Nebukadnessar II och Nasser. Han beundrade även Josef Stalin och blev liksom denne föremål för en omfattande personkult. Den strikt kontrollerade statsapparat han ärvt efter al-Bakr skärptes avsevärt, med ständiga utrensningar och godtycklig poliskontroll. Hans regeringstid kom snart att utvecklas till ett brutalt förtryck av och mord på potentiella motståndare eller etniska och religiösa grupper som kunde förväntas kräva autonomi, främst kurder och shiiter. Saddams styre kom att bygga på hans egen sunnitiska klan från Tikrit, och endast ett fåtal inom hans innersta krets kom från utomstående eller övriga grupper. Undantag som Tariq Aziz och Mohammed Amza Zubeidi tillhörde ett privilegierat fåtal.

Den iranska revolutionen 1979 hade infattat en av Ayatolla Khomeini maning till resning bland shiiterna som Saddam tolkade som en oskriven krigsförklaring. Av Iraks befolkning var en majoritet shiitiska araber, och inför hotbilden om nationell söndring och resning från shiiternas sida valde Saddam att anfalla Iran. Anfallet, som Saddam inledde mot det oljerika Khuzestan den 21 september 1980, skulle emellertid utvecklas till ett åtta år långt krig som kom att kosta cirka en miljon liv, bland en stor del civila och barnsoldater. USA och Arabvärlden på Iraks sida ställda inför hotet om spridning av islamisk fundamentalism respektive shiitisk nationalism och bistod Irak med vapenleveranser och pengar. USA bistod med miljarder dollar i lån och ”bistånd”. Kriget utvecklades emellertid snart till ett blodigt skyttegravskrig, där Irak var den formellt underlägsne men avsevärt bättre organiserade och tekniskt utrustade parten. Omfattande kurdiska uppror i norra Irak ledde till den år 1986 inledda al-Anfalkampanjen, som involverade den fullständiga utplåningen av byn Halabja, där 5 000 kurder gasades ihjäl av irakisk militär. Sammanlagt tros kampanjen, som intensifierats sedan vapenstillestånd slutits med Iran 1988, kostat 120 000 kurder livet. Hans person var från denna punkt förknippad med hot och terror, och för kurder och shiaaraber blev han en blodbesudlad tyrann och massmördare. Han överlevde ett flertal kupp- och mordförsök, bland annat ett i Dujail 1982 där var på besök för att prisa befolkningens insatser för att utså lidandet i kampen mot Iran. En granat kom flygande mot honom men Saddam lyckades värja sig och undkom. Sedan han satt sig i säkerhet gav han order om att utplåna hela byns shiiter sedan attentatsmannen, en shiamuslim, gripits av säkerhetspolisen. Det var detta, i kombination med den allt mer oresonliga retoriken mot USA och upphörandet av frikostiga oljeexporter sedan det ekonomiska läget kraftigt försämrats som skulle förfölja honom i nästan 25 år och slutligen kosta honom livet.

Than Shwe, född 2 februari 1933 i Kyaukse i Mandalay-divisionen i Burma, är Burmas diktator och den främste generalen (Senior general) i landets militärjunta sedan 23 april 1992, då han övertog ledarskapet efter Saw Maung. Shwe fungerar såsom ordförande i juntan i praktiken som Burmas statschef.

Than Shwe började sin militära karriär 1953 som armékadett. Han utsågs till vice arméchef 1985 och var en av de 21 medlemmarna i den militärjunta (SLORC — State Law and Order Restoration Council, 1997 omdöpt till SPDC — State Peace and Development Council) som 1988 avsatte den tidigare diktatorn Ne Win. Innan maktövertagandet 1992 var han juntaledarens Saw Maungs närmaste man.

Det val som hållits 1990, i vilket Nationella demokratiska förbundet (NLD) under ledning av Aung San Suu Kyi vunnit, ignorerades först men efter att Shwe kommit till makten sattes Aung San Suu Kyi i husarrest och valresultatet ogiltigförklarades också officiellt av den nya juntan.

2005 lät Than Shwe avsätta, arrestera och avrätta premiärministern, generallöjtnanten och ledaren för säkerhetspolisen, Khin Nyunt, av många uppfattad som juntans starke man trots en officiell position under Than Shwe och Muang Aye, vice senior general. Khin Nyunt avrättades tillsammans med ett stort antal släktingar och anhängare.

2005 lät Than Shwe meddela att han ämnade flytta Burmas huvudstad från Rangoon till den nybyggda staden Naypyidaw.

2006 läckte videofilmade bilder ut från hans dotter Thandar Shwes överdådiga bröllopsfest med champagne, juveler och presenter för många miljoner amerikanska dollar.

Nicolae Ceauşescu, född 26 januari 1918 i byn Scorniceşti i sydvästra Rumänien, död 25 december 1989 i Târgovişte (arkebuserad), var det kommunistiska Rumäniens diktator från 1965 till sin död 1989. Politisk karriär Nicolae Ceauşescu gick med i det rumänska kommunistpartiet 1933. År 1965 blev han partiets generalsekreterare, och 1968 blev han Rumäniens president. Ceauşescu drev en från Moskva oberoende utrikespolitik, till exempel vägrade han att skicka trupper till Prag för att undertrycka revolten 1968. Detta gjorde honom väldigt populär i västvärlden och han hade därför goda kontakter med USA med flera länder. Zaires ledare Mobutu Sese Seko var en av Ceauşescu vänner. 1980 genomförde Nicolae Ceauşescu ett statsbesök i Sverige och mottogs av kungahus och regering. I anslutning till besöket erhöll han den svenska Serafimerorden, vilket främst uppmärksammades i samband med hans avsättning nio år senare. Inrikespolitiskt var Ceauşescu dock en hårdför autokrat och han styrde landet med hjälp av den fruktade säkerhetspolisen Securitate. Något som var utmärkande för Ceauşescu var den enorma personkult han skapade kring sin egen person, vilken var direkt inspirerad av personkulten runt Nordkoreas oinskränkte ledare Kim Il-sung . Han belastade bland annat sitt lands ekonomi med ett stort antal monumentalprojekt och Rumänien kom att bli till ett av de fattigaste och minst utvecklade länderna i Europa. Sättet man drev propaganda på, genom offentliga skådespel och uppvisning av en välmående fasad både inom och utom landet, ses ofta som extra utmärkande och har placerat Rumänien i den rad diktaturer som drivit upp propagandan till en extrem nivå. Mycket av propagandan byggde på tidigare traditioner av patriotism och chauvinism inom landet som Ceauşescu vidareutvecklade. Inom Rumänien ser man nu hans sätt att bedriva politik på, och den synen på nationalism för ”Ceauşism”. Medan Ceauşescu levde i lyx tillsammans med sin familj hade en stor del av befolkningen en svårare tillvaro med elransonering, livsmedelsbrist och förbud mot preventivmedel. Ceauşescu förföljde systematiskt dissidenter och minoriteter genom sin fruktade säkerhetspolis Securitate och på så vis hölls befolkningen under kontroll trots utbrett missnöje mot regimen. Avsättning I likhet med många andra länder i Östeuropa revolterade befolkningen i december 1989 mot sin regering i samband med kalla krigets slut, men i Rumänien blev detta betydligt blodigare än i de andra länderna. Säkerhetspolisens hårda kontroll var en bidragande orsak till detta. Den utlösande faktorn var Ceauşescus order till armén att beskjuta obeväpnade demonstranter i Timişoara. Paret Ceauşescu togs tillfånga och ställdes inför en militärdomstol, anklagad för bland annat folkmord. Efter en summarisk rättegång avrättades de genom arkebusering den 25 december 1989 i Târgovişte.

Idi Amin Dada Oumee, född Idi Awo-Ongo Angoo 17 maj 1928 i Kampala i Uganda, död 16 augusti 2003 i Jeddah i Saudiarabien, var en ugandisk militär, Ugandas president och diktator 1971–1979. Amins ensamstående mor Assa Aatte (1904–1970) tillhörde lugbarafolket och kom från Koboko i norra Uganda, medan hans far Andreas Nyabire (1889–1976) kom från kakwafolket. Efter en fyraårig skolgång, inledde Idi Amin sin militära karriär 1946 då han tog värvning i den koloniala brittiska armén i Uganda. Han åtnjöt stor popularitet under sina år som flerfaldig östafrikansk mästare i tungviktsboxning (1951–1960). Under tiden hade han emellertid även avancerat i de militära graderna, och efter Ugandas självständighet (1962) blev han arméchef 1966. Amin var en av frontfigurerna vid den militärkupp den 25 januari 1971 som störtade den dåvarande presidenten Milton Obote. Efter maktövertagandet 1971 trädde Amin snart själv fram som landets oinskränkte diktator och gav sig själv allehanda utmärkelser och titlar, exempelvis ”Brittiska imperiets erövrare” (Conqueror of the British Empire, CBE). Efter att Amin 1972 utvisat landets alla indier och beslagtagit deras egendom i Uganda, vilket innebar svåra följder för landets ekonomi, började han få världsopinionen mot sig. Han utnämnde sig 1976 till president på livstid. Samma år beskyddade han palestinska flygplanskapare på Entebbes flygplats. Hans hänsynslösa förföljelser, med bland annat massmord på människor från acholi- och langostammarna, gjorde honom till en av dåtidens blodigaste despoter. Han anses idag vara skyldig till hundratusentals människors död eller försvinnande. År 1978 invaderades landet av ugandiska exilrebeller och tanzaniska styrkor. Den 11 april 1979 intog dessa Kampala och Amins regim störtades. Han flydde då till Libyen. Han bosatte sig 1981 i Saudiarabien där han levde fram till sin död 16 augusti 2003. Under höjdpunkten av Amins makt gjorde regissören Barbet Schroeder en uppmärksammad dokumentär om honom, General Idi Amin Dada (1974). År 2006 kom en långfilm om Idi Amin, The Last King of Scotland, där Forest Whitaker som porträtterade honom belönades med en Oscar för sin kraftfulla presentation. Först efter Idi Amins död lyckades en forskare få fram Amins verkliga födelsedatum och -ort. Amins ensamstående mor kom från Koboko i norra Uganda, som tidigare angivits som Amins födelseort. Hans mamma slog sig dock ned i huvudstaden Kampala där hon födde Amin den 17 maj 1928. Under Amins tid vid makten användes dock 1 januari 1925 som hans officiella födelsedatum, en uppgift som därför levt vidare i må

Augusto Pinochet var general när han år 1973 utsågs till överbefälhavare av den socialistiske presidenten Salvador Allende

Pinochet kom till makten genom en militärkupp den 11 september 1973, då den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende störtades. I samband med det samordnade angreppet av mark- och luftstridskrafter mot presidentpalatset La Moneda dog Allende.

Direkt efter kuppen etablerades en junta som avskaffade konstitutionen och tog över den verkställande och lagstiftande makten samt införde censur och utegångsförbud. Juntan bestod av Gustavo Leigh som representerade flygvapnet, Augusto Pinochet som representerade armén, José Toribio Merino som representerade flottan, och César Mendoza som representerade carabineros (uniformerade polisen). Eftersom Pinochet var chef för den äldsta grenen av militären så blev han juntans ledare. Ursprungligen var det meningen att makten skulle cirkulera mellan juntamedlemmarna men Pinochets position förblev permanent.

Den 27 juni 1974 utsåg sig Pinochet till Jefe Supremo de la Nación (överbefälhavare i betydelsen högsta ledare för landet) och den 17 december samma år till president.

1999 beslutade Clintonadministrationen att offentliggöra f.d. hemliga dokument, och sedan dess har tusentals dokument släppts av ett flertal myndigheter i USA. Enligt en CIA-rapport från 2000 så hade den amerikanska underrättelseorganisationen CIA inte uppmanat till en militärkupp, men de var medvetna om att en kupp planerades, hade kontakt med några konspiratörer, och eftersom CIA inte försökte hindra maktövertagandet och dessutom hade försökt sätta igång en kupp1970, så var det enligt rapporten troligt att det verkade som om de såg genom fingrarna med kuppen. Efter kuppen fortsatte CIA och USA:s regering att stödja militärjuntan.

Pinochet kombinerade politisk diktatur med en marknadsekonomisk politik som utformades bland annat med hjälp av chilenska ekonomer utbildade vid universitetet i Chicago, de s.k. Chicago Boys. Dessa inspirerades av Milton Friedmans och de populärt kallade nyliberala ekonomiska teorierna om statlig avreglering, fri konkurrens etc. Han bekämpade bland annat kommunismen i landet, vilket är en anledning till att han fick stöd av bland andra USA. Han stödde Storbritannien under Falklandskriget 1982, bland annat genom att förse Storbritannien med underrättelseuppgifter såsom radar.

Pinochets Chile deltog tillsammans med militärdiktaturerna i Brasilien, Uruguay, Paraguay, Bolivia och Argentina i Operation Condor. Samarbetet, som grundades i Chile på Pinochets 60-årsdag, den 25 november 1975, gick ut på att förfölja politiska motståndare utanför deras hemländer.

I en folkomröstning 1988 förkastade chilenarna fortsatt styre av Pinochet, och demokratiska val med flera kandidater anordnades senare. Den 11 mars 1990 avslutades 17 år av militärdiktatur, då Pinochet efterträddes som president av den demokratiskt valde Patricio Aylwin. Pinochet hade själv utlyst valet men han hade överskattat sin egen popularitet.

Enligt måttfulla beräkningar, som Rettig-rapporten, skördade Pinochets ämbetsperiod minst 3 000 personers liv. Den oberoende, statliga Valech-rapporten från 2004 kom fram till att ca 30 000 personer drabbats av förföljelsen, genom mord, tortyr eller politiska fängslanden. En mängd vänstersympatisörer, fackligt aktiva och regimkritiker, men även andra som råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt, fängslades, torterades och försvann spårlöst. De mest kända personer som mördades var Víctor Jara, som avrättades på fotbollsarenan Estadio Chile fem dagar efter militärkuppen, och Orlando Letelier, Allendes utrikesminister, som dödades i landsflykt av Pinochets säkerhetspolis. På senare år har man upptäckt massgravar, vars offer kan spåras till diktaturåren. Högt uppsatta militärer, som medverkade i hanteringen, vittnade 2003 om att många offer flögs ut över Stilla havet och kastades i havet för att undanröja alla spår av mord.

Rättsprocessen mot Pinochet

Pinochet sattes i husarrest i London, England på begäran av den spanske undersökningsdomaren Baltazar Garzon den 16 oktober 1998. Under tiden som han satt i husarrest gjorde Margaret Thatcher ett vänskapligt besök hos honom och uttryckte sin sympati för honom. Efter ett utslag i Englands högsta domstol släpptes han dock av brittiska myndigheter 2 mars, 2000 och kunde återvända till Chile. Den 26 augusti 2004 fastslog Chiles högsta domstol att han inte längre innehar åtalsimmunitet. Därmed kunde rättsprocessen mot honom i Chile börja.

I oktober beslutade den chilenska senaten med stor majoritet att överge delar av Pinochetförfattningen från 1980. Detta innebär bland annat att Pinochet inte längre är permanent senator och att valda presidenter till skillnad från tidigare kan avskeda generalstabens medlemmar.

En annan av Pinochets förordningar som försvinner är den som låter det nationella säkerhetsrådet (militären) handplocka nio senatorer, där fyra är militärer. Bestämmelsen att exilchilenares barn som är födda utanför Chile inte skulle ges ett automatiskt chilenskt medborgarskap instiftades av Pinochet. Detta på grund av att han trodde att en majoritet av dem skulle rösta med hans motståndare i framtida val. Nu blir barn till exilchilenare berättigade till medborgarskap utan att ha levt i landet.

En fransk undersökningsdomare har beslutat att pröva Pinochets inblandning i fyra franska medborgares död. Detta beslutades 22 oktober, 2004.

Efter Pinochets död har det i nya rättsprocesser framkommit för generalen graverande uppgifter, såsom existensen av dittills okända tortyr- och förintelsecentret ”Simón Bolivar” i Santiago och trovärdiga uppgifter från DINA-agenter om att Pinochet personligen tycks ha medverkat i repressiv verksamhet (tortyr) av det chilenska kommunistpartiets dåvarande ledare Victor Díaz Lopez.

Francisco Franco, egentligen Francisco Franco Bahamonde, fullständigt namn Francisco Paulino Hermenegildo Teódulo Franco y Bahamonde Salgado Pardo de Andrade, född den 4 december 1892, i Ferrol, Galicien, Spanien. Död den 20 november 1975 i Madrid, Spanien. Franco var en spansk officer och politiker på yttersta högerkanten som stödes av konservativa fascister och monarkister. Franco var generalmajor från 1926, han blev sedan Spaniens statschef och diktator med titeln ”El Caudillo” 1939 – 1975. Francisco Franco föddes i staden Ferrol i Galicien, Spanien. Hans far, Nicolás Franco Salgado-Araujo, var marinintendent vid den spanska flottan och svårt alkoholiserad. Modern hette Pilar Bahamonde Pardo de Andrade och kom även hon från en familj där många familjemedlemmar verkat inom flottan.

Franco kunde till följd av budgetnedskärningar och stängningen av marinakademin inte fullfölja familjetraditionen att bli marinofficer, utan skrev istället vid femton års ålder in sig på Alcazarakademin i Toledo för att bli infanteriofficer. Vid 30 års ålder var han Europas yngsta brigadgeneral och kommendant för spanska främlingslegionen, stationerad i spanska Marocko. År 1936 befann sig Franco, kommenderad av vänsterregeringen, på Kanarieöarna i något som han själv ansåg vara exil, när han på begäran av de reaktionära grupper som inlett ett militäruppror mot den sittande republikanska regeringen i Madrid i juli 1936 övertog högsta befälet över de upproriska styrkorna. Detta var inledningen på Spanska inbördeskriget. som slutade med Francos intåg i Madrid den 28 mars 1939. Därefter regerade han som Spaniens diktator fram till sin död.

Britt-Marie Toregard en läkare överröst med anmälningar till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Kanske om man skall tro alla skriverier, en skicklig charlatan? Toregard kallade tidigare sig själv för ”laserkirurg”.

Att kalla sig ”laserkirurg” betyder inte ett smack, det är heller ingen erkänd specialitet inom läkarkåren lika lite som ”skalpell kirurg” är det. Det säger Akademiklinikens Per Hedén, som givit Toregard några rejäla tjuvnyp i sin bok om plastikkirurgi.

Toregard har heller aldrig någonsin, varit ansluten till Svensk förening för estetisk plastikkirurgi, säger dess ordförande Michael Olenius.

F.ö. så är Toregard inte heller ansluten till vare sig vårdavtal eller nationell taxa.

I takt med att skriverierna ökat samt att kritiken växte och anmälningarna hopade sig, så har nu ”plötsligt” Toregard ”hoppat” från att kalla sig för ”laserkirurg”, till att istället  titulera sig  ”Hypotyreos expert”.

Till saken hör att om man nu ska kalla sig för Hypotyreos expert, så krävs det att man har specialistkompetens i endokrinologi, vilket Toregard naturligtvis inte heller har.

Själv säger Britt-Marie Toregard till Dina Mediciner om varför hon så plötsligt ”sadlat om”, direkt citerat från artikeln;

- Jag har ju hållit på med det där i hundra och jag har tröttnat…

Samtidigt varnar nu dom svenska experterna på hormonsjukdomar patienter för att behandlas för en sköldkörtelsjukdom, hypotyreos 2, som de hävdar inte existerar.

Nu varnar bl.a . överläkare Mats Palmér på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge patienter för att få hormonläkemedel utskrivna åt sig. För mycket sköldkörtelhormon Levaxin, kan ge symtom för giftstruma, vilket i värsta fall kan orsaka hjärtflimmer och blodpropp. Kortison (Prednisolon) kan leda till diabetes, högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdomar och för tidig död. 

Artiklarna om den inbillade sjukdomen i sin helhet, står att läsa om i tidningen Dagen Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet

Trots detta fortsätter Britt-Marie Toregard sin nya karriär och skriver ut Levaxin och Prednisolon som aldrig förr!

Man kan samtidigt uppmärksamma en hel uppsjö av ARTIKLAR, som handlar om den f.d. skönhetsoperatören Britt-Marie Toregard. Det är en chockerande läsning! Opinionen ifrågasätter om en läkare verkligen får agera på detta hänsynslösa vis och respektlösa sätt? Toregard har en diger lista med fällningar/disciplinpåföljder, i form utav erinringar och varningar. Toregard har i dom aktuella fallen, i sina yttranden – svar till HSAN, (står att läsa om), efter anmälningarna mot henne, etiketterat dessa anmälare (sina patienter), med allehanda psykiska sjukdomstillstånd. Detta har Toregard gjort, då ansvarsnämnden begärt hennes synpunkter, kring dom aktuella fallen (anmälningarna). Benämningarna om sina patienter som,

Ohygieniska, psykiskt sjuka, psykopater, dysmorfofobi

- har inte varit främmande för Toregard. Utan har istället varit ngr. av dom epitet, Toregard ofta har använt sig utav, rörande dom patienter (sina), som anmält henne (enl. underlag från HSAN). Toregard har ändå fällts!

- Vi misstänker oskicklighet i yrkesutövningen och det är allvarligt. Hon kan också komma att förlora sin läkarlegitimation säger Torsten Mossberg, som är chef för Socialstyrelsens regionala tillsynsverksamhet i Stockholm.

- Dessa patienter, har inte bara förlorat sina pengar, utan även utseende, heder och anseende. Enligt Bo Örneryd, som är jurist och kanslichef vid HSAN, hör Britt-Marie Toregard, till de läkare som har fått flest fällningar i nämnden. Han säger vidare;

- Det är mycket ovanligt att nämnden påpekar att en läkare måste visa omtanke om och respekt för sina patienter. Artikeln i sin helhet står att läsa om i tidningen Dagens Nyheter.

”Förser sina bekanta med nervgift”

Kändisarnas plastikkirurg Britt Marie Toregard skrev ut tillväxthormon och narkotikaklassad medicin till sin vän. Till slut slog apoteket larm.

- Så gör alla doktorer, säger Toregard.

Artikeln i sin helhet står att läsa om i tidningen Aftonbladet

Nya anmälningar har nu inkommit från Stockholms Läns Landsting samt Gävleborgs Landsting mot Britt-Marie Toregard. Dom respektive landstingen, har uppmärksammat att Toregard skrivit ut Botox (rynkbehandling), för närmare 1 miljon kronor, på bara 9 månader! Detta till patienter med s.k. frikort. Dvs. man har kunnat hämta ut preparatet ”gratis” och låtit skattebetalarna stå för ”notan”. I anmälan till Socialstyrelsen står det att läsa,

Stockholms Läns Landsting har anmält Britt-Marie Toregard då hon har utfärdat recept på Botox med enligt förmånstaxa, under perioden januari – november 2007,

Till en kostnad för skattebetalarna om 870 000: -.

Förskrivningarna har till 92 % varit enligt förmånstaxa och endast 8 % utan förmån.

Landstinget Gävleborg har även dom anmält att Britt-Marie Toregard har förskrivit Botox till invånare i landstinget till en förmånskostnad under perioden januari –oktober 2006,

Till en kostnad för skattebetalarna om 421 000: – .

Toregard har ”denna gång”, till sitt ”försvar”, menat att hon inte alls använder Botox för kosmetiskt bruk på sina patienter. Istället har Toregard hävdat att hon behandlar patienterna med Botox, för hyperhidros (rikliga svettningar). Men med tanke på arbetsplatsens annonser om bl.a. rynkbehandling, så torde möjligheten av förskrivning mot spasmer, hyperhidros eller annan godkänd indikation vara liten menar landstinget. ”Beviset” på ”paradoxen” går bl.a. att finna i en nyligen publicerad artikel/intervju i Svenska Branschmagasinet, där säger nämligen Britt-Marie Toregard följande;

- Jag har utfört extremt många operationer och något av min nisch idag är ögonlock och ögonbrynsoperationer. Annars är BOTOX och kemisk peeling populärt.

Hans Kolmodin, läkare och medicinsk rådgivare vid hälso- och sjukvårdskansliet säger;

- Det som framförallt väcker misstanke är volymerna. Att det skulle finnas så många patienter inom regionen som lider av muskelspasmer eller kraftig armsvett och som behandlas med Botox på klinik främst inriktade på kosmetisk kirurgi kan Hans Kolmodin bara inte tro på.

- Sedan landstinget kontaktat Britt-Marie Toregard, sjönk förskrivningen med 92 procent. Detta från RAPPORT

Här nedan kommer ett litet axplock, på några av dom många artiklar, som skrivits om Britt-Marie Toregard och däribland då hennes nyttjande av förmånssystemet (Klicka på rubrikerna):

SVT – Läkare varnas för Botox-förskrivning

Aftonbladet – Apoteket anmäler kändiskirurgen

Helsingsborgs Dagblad – Skatter betalar skönhetsbehandlinga

DN - Kändiskirurg riskerar mista läkarlegitimationen

Dagens PS – Skönhetsdoktorn riskerar yrkesförbud

Aftonbladet – Kändiskirurg Fälld

Bilder på Britt-Marie Toregard är hämtade från ImageShack

Källor: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Dagens PS, Helsingborgs Dagblad, HSAN, Socialstyrelsen, SR, SVT, ImageShack

Benito Mussolini var Italiens diktator och länge mer populär än någon jämförbar politiker varit. Han byggde vägar, satsade på jordbruket, genomförde stora reformer och drev en hänsynslös erövringspolitik.
Mussolini, som varit lärare, talade fem språk, skrev böcker och spelade fiol. Han var också en lysande journalist och ett retoriskt geni. Han var slug och försiktig, men efter enorma framgångar berusades han av makten och förlorade omdömet. Slutet blev förfärligt, både för ”il Duce” och för det italienska folket.

Mussolini, son till en lärarinna och smed, som också var socialistisk journalist, beskrivs som barn såsom rastlös, orolig och aggressiv. Han relegerades från flera skolor efter att ha attackerat kamrater med kniv. Dock klarade Mussolini sin lärarexamen med glans. Åren 1902-04 levde han i Schweiz på tillfälliga jobb samtidigt som han var socialistisk journalist och agitator.
Mussolini fick snart rykte om sig att vara en man med ovanlig retorisk skicklighet och magnetism när han i sina tal angrep kyrkan, försvaret och monarkin. Han läste mycket och tog särskilt intryck av författare med antihumanistisk hållning som Nietzsche och Sorel och deras idéer om övermänniskan.

Efter att ha arbetat som lärare i Italien och gift sig med den 16-åriga Rachele Guidi, dotter till faderns älskarinna, grundade han en egen socialisttidning La Lotta di Classe (”Klasskampen”). Framgången med denna gjorde honom 1912 till redaktör för socialistpartiets officiella tidning Avanti! Mussolini fördubblade upplagan med en våldsam kampanj bl. a. mot Italiens inträde i första världskriget. Snart intog han den motsatta ståndpunkten, varvid han uteslöts ur socialistpartiet och grundade en egen tidning, IlPopolo de I´talia.

Mussolini sårades i första världskriget, som han deltog i 1915-17. Han återvände från kriget som övertygad antisocialist och bildade i Milano 1919 den första fascistiska föreningen ”kampgruppen” fasci di combattimento (efter en symbol från romartiden). Härigenom uppstod den fascistiska rörelsen som inledningsvis anknöt till Italiens territoriella krav i samband med fredsuppgörelsen i Paris.
Fascisterna hade även sociala mål, och med sin utomordentligt effektiva talekonst gick Mussolini till hård attack mot kommunister och socialister, omgiven av anhängare iklädda anarkisternas svarta skjortor. En utlyst generalstrejk 1922 beredde väg för Mussolinis och fascisternas maktövertagande.
Om inte regeringen förhindrade strejken skulle fascisterna göra det, agiterade Mussolini. Marschen mot Rom proklamerades och genomfördes. Kung Viktor Emanuell III utnämnde Mussolini till regeringschef, den dittills yngste, 31 okt. 1922. En kombination av fördelaktiga omständigheter och personlig skicklighet hade fört Mussolini till makten.

Hänsynslöst förberedde han fascisternas fullständiga maktövertagande, som skedde bl.a. genom omfattande valfusk i 1924 års val. Men det råder inget tvivel om att stora delar av Italiens befolkning stod bakom Mussolini och i honom såg den som kunde skapa lag, ordning, stabil ekonomi och återge nationen värdighet. Mycket snart förbättrades också landets ekonomi. Diktaturen såg till att ordning rådde på fascismens egna villkor. Mussolini hyllades runt om i Europa och USA som ett geni och en mirakelman.

Om Mussolini var framgångsrik på det inrikespolitiska planet var hans utrikespolitiska insatser ofta misslyckade, även om han hade inledande framgångar. I sin strävan att befästa Italiens stormaktsställning planerade han en rad utländska erövringar. År 1935-36 tilläts Mussolini och Italien tämligen ostört erövra Abbesinien (”Abbesinienkrisen”).
Mussolini som tidigare varit motståndare till Tysklands expansionistiska politik och samtidigt varit vänligt inställd till Storbritannien (som han hela livet beundrade) vände sig nu till Hitlers Tyskland och bildade 1936 ”Axeln Rom-Berlin”, den s.k. stålpakten.
Han byggde ut Italiens ställning kring Medelhavet genom ingripandet i spanska inbördeskriget (1936-39) och genom  erövringen av Albanien 1939.

Vid andra världskrigets utbrott förklarade Mussolini Italien som icke-krigförande, men vid Frankrikes sammanbrott 1940 förklarade han krig mot Frankrike och Storbritannien. Italien upplevde därefter nästan bara militära motgångar, vilket gjorde landet och Mussolini alltmer beroende av Nazityskland. Efter axelmakternas nederlag i Nordafrika 1942 började bl.a. ledande facister planera för att avlägsna Mussolini från makten.
Fascismens stora råd avsatte honom i juli 1943, efter den allierade landstigningen på Sicilien, och strax därpå arresterades han. I september befriades han av tyska fallskärmssoldater under ledning av Otto Skorzeny från sin fångenskap på berget Gran Sasso d´Italia.
Mussolini utropade en ny stat, Sàlorepubliken, vid Comosjön i norra Italien. Men han var en bruten man både fysiskt och psykiskt och var i praktiken en marionett i händerna på nazisterna.

När tyskarnas nederlag i Italien var ett faktum flydde Mussolini förklädd till tysk soldat tillsammans med en handfull män och sin mångåriga älskarinna Clara Petacci. De upptäcktes av italienska partisaner i närheten av Dongo vid Comosjön och sköts efter en summarisk rättegång 28 april 1945.

Mussolini besatt ett stort mått av fantasimättad viljekraft och lyckades uppnå sin maktställning genom en kombination av hänsynslös opportunism och skickligt utnyttjande av olika situationer. Mussolini var en handlingens man. När Italien under hans ledning fördes in i världspolitikens främsta rum blottades dock hos honom även en både svag och obeslutsam personlighet. Vi måste ta lärdom och vi får aldrig någonsin glorifiera diktatur och maktmissbruk. Vi måste alltid minnas att aldrig glömma.