Saddam Hussein Abed al-Majid al-Tikriti född 28 april, 1937 i byn Awja nära Tikrit, Irak. Död den 30 december, 2006 i Bagdad (avrättad). Han var Iraks ledare 1979-2003 president och sitt lands diktator. Han var även vicepresident 1969-1979, under sin kusin Ahmed Hassan al-Bakrsregering samt premiärminister 1979-1991 och från 1994. Han störtades 2003 genom en amerikansk invasion (Irakkriget) och fängslades. 2006 dömdes han till döden för brott mot mänskligheten och avrättades genom hängning. Under tiden som vicepresident visade Saddam stora maktambitioner och administrerades av den åldrade al-Bakr med en stor del av besluten, bland annat ett konstitutionstillägg 1974 som gav kurderna regionalt självstyre med ett eget parlament. 1979 hade hans maktställning växt till att bli landets starke man och egentlige ledare, med al-Bakr som ett verktyg i sina händer. Då denne samtidigt inledde förhandlingar med Syrien om en union mellan de två länderna som skulle beröva Saddam hans ställning till förmån för Syriens president Hafez al-Assad beslut han att tiden var mogen att agera. Med hjälp av sitt inflytande hade Saddam placerat ut trogna män inom militären och partiet och genomförde i juli 1979 det som i omvärlden skulle benämnas som en statskupp. al-Bakr uppmanades att avgå, och medla inför revolutionsrådet och Baathpartiet om att utse Saddam till sin efterträdare. Så skedde också, och under hotbilden att Saddams ställning redan var så stark att han skulle erhålla den två tredjedelars majoritet som krävdes för ordförandeskap kunde han få sin vilja igenom. Under sitt anförande som revolutionsrådets nye ordförande lät han räkna upp en lista över sextiotal partimän som omedelbart eskorterades ut av säkerhetspolisen, ledd av personer trogna Saddam själv. 21 av de uttagna avrättades, men den majoritet neutrala partimän som återstod gratulerades av Saddam för deras lojalitet. Han var nu partiets och landets obestridde ledare och i realiteten envåldshärskare.
Saddam Hussein genomförde många åtgärder för att modernisera ekonomin och industrin. Även landsbygden fick del genom jordreformer och införandet av moderna hjälpmedel och maskiner. Utbildning och infrastruktur var högt prioriterade. Under Saddam Husseins styre blev Irak en av de mest sekulariserade staterna i Mellanöstern och tack vare stora petroleuminkomster utvecklades landet till en regional stormakt. 1972 slöt Irak ett alliansfördrag med Sovjetunionen som sedan, tillsammans med de andra länderna i Warszawapakten, blev den största vapenleverantören. Teknologin till Saddam Husseins massförstörelsevapen kom dock från USA, Tyskland, en del andra västeuropeiska länder, Kina och några andra stater.
Saddam var inspirerad av ledare som Saladin, Nebukadnessar II och Nasser. Han beundrade även Josef Stalin och blev liksom denne föremål för en omfattande personkult. Den strikt kontrollerade statsapparat han ärvt efter al-Bakr skärptes avsevärt, med ständiga utrensningar och godtycklig poliskontroll. Hans regeringstid kom snart att utvecklas till ett brutalt förtryck av och mord på potentiella motståndare eller etniska och religiösa grupper som kunde förväntas kräva autonomi, främst kurder och shiiter. Saddams styre kom att bygga på hans egen sunnitiska klan från Tikrit, och endast ett fåtal inom hans innersta krets kom från utomstående eller övriga grupper. Undantag som Tariq Aziz och Mohammed Amza Zubeidi tillhörde ett privilegierat fåtal.
Den iranska revolutionen 1979 hade infattat en av Ayatolla Khomeini maning till resning bland shiiterna som Saddam tolkade som en oskriven krigsförklaring. Av Iraks befolkning var en majoritet shiitiska araber, och inför hotbilden om nationell söndring och resning från shiiternas sida valde Saddam att anfalla Iran. Anfallet, som Saddam inledde mot det oljerika Khuzestan den 21 september 1980, skulle emellertid utvecklas till ett åtta år långt krig som kom att kosta cirka en miljon liv, bland en stor del civila och barnsoldater. USA och Arabvärlden på Iraks sida ställda inför hotet om spridning av islamisk fundamentalism respektive shiitisk nationalism och bistod Irak med vapenleveranser och pengar. USA bistod med miljarder dollar i lån och ”bistånd”. Kriget utvecklades emellertid snart till ett blodigt skyttegravskrig, där Irak var den formellt underlägsne men avsevärt bättre organiserade och tekniskt utrustade parten. Omfattande kurdiska uppror i norra Irak ledde till den år 1986 inledda al-Anfalkampanjen, som involverade den fullständiga utplåningen av byn Halabja, där 5 000 kurder gasades ihjäl av irakisk militär. Sammanlagt tros kampanjen, som intensifierats sedan vapenstillestånd slutits med Iran 1988, kostat 120 000 kurder livet. Hans person var från denna punkt förknippad med hot och terror, och för kurder och shiaaraber blev han en blodbesudlad tyrann och massmördare. Han överlevde ett flertal kupp- och mordförsök, bland annat ett i Dujail 1982 där var på besök för att prisa befolkningens insatser för att utså lidandet i kampen mot Iran. En granat kom flygande mot honom men Saddam lyckades värja sig och undkom. Sedan han satt sig i säkerhet gav han order om att utplåna hela byns shiiter sedan attentatsmannen, en shiamuslim, gripits av säkerhetspolisen. Det var detta, i kombination med den allt mer oresonliga retoriken mot USA och upphörandet av frikostiga oljeexporter sedan det ekonomiska läget kraftigt försämrats som skulle förfölja honom i nästan 25 år och slutligen kosta honom livet.
